Det är en underlig känsla.
När man återkommer till barndomens stad.
Passerar stadsskyltar och infarter.
Ser gamla trafikplatser och byggnadsverk.
Mossangripna med maskrosor och nötta kanter.
Man tänker:  ”Jag kommer ihåg när den byggdes”.
Och hemkänslan får sig en törn.
Skeva förväntningar skaver mot verklighetens brutalitet.
Nybyggda cykelbanor och röda stålbroar växer bland mina minnen.
Att färdas i gamla spår återberättar världen i en ny kostym.
Varje nytt steg är som att följa bleknande fotspår vid havsstranden.
En återkomst är alltid en rivning av förväntningar och minnen.
Det är en underlig känsla.