Du sträckte fram din hand
Du frågade mig hur man ska leva
Om man ska orka med ångesten

Öppnade min famn
Du la huvudet mot min hals
Du förevigt älskade lillebror

I din värld var det ständigt ångest
Skrämmande röster
Rädslan över rädslan

Vi var aldrig osams
Hårda ord fanns inte
Du var en bräcklig själ
Jag var den starka

När jag ser mig i spegeln
Tycker jag mig se ditt ansikte
Där i en av tårarna

Du vinkar
Du ler och drar en hand igenom håret

Allt jag har nu, är ditt DNA
På dina lortiga glasögon
I min vita byrålåda