I en storm av stundande ögonblick blundar jag för att hålla masken.
Ett andetag så kärt att jag knappast vågar lämna det ifrån mig, ty då kan min värld rasa ned i den syrefattiga avgrund som jag på tå ständigt trippar runt.

Men de outsagda orden då? Måtte dem ge någon form av förklaring hellre än en kavalkad av ångestfyllt dravel? Varför tycks mig solen aldrig beskina annat än i korta molntäckta stunder?

Men, vad än min väg må leda mig in på, så vet jag att den kommer vara fylld av kärlek och äventyr, vid sidan om ett främmande familjärt hjärta bultande i en rytm resonerande med mitt eget.
En partner och vän, en kärlek av finaste färg, en jordekorre på jakt.
Säg mig, hur hade JAG en sådan tur?