För Guds skull, släpp ej ögonlocken ner!
Ty innan de lyfts upp har du förlorat.
Där bortom toppars svajande du ser
ett blekt porträtt med leendet förstorat.
En vidrig blick som sett eoner gå
vars bleka sken uppdagar dold natur.
Ett hånfullt grin som lägger sig på skrå
liksom en sjuk och krokig armatur.

Nu tåras dina ögon mer och mer
när klarhetens och regnens hav bevakar
på fasansfullt och vämjeligt manér
hur hela du i fasa häftigt skakar.
Du klipper ändå ögonen och vips!
Mot dig han sätter kurs från sin ellips.