Jag spänner upp dess tröga mekanik,
avlägsnar locket med en sjuklig bild.
Ut sjunger pendeln hackigt sin musik,
larghettopuls av långa pauser skild.
Den vaggas av och an min spända blick
och följer helt synkroniskt pendelns dans.
Mitt hjärta slår i takt med kugghjulsklick
som om de ingått i en allians.

Den sjunker ner, den vikt som tempot styr
till synes självmant, avsiktligt och lömskt.
Accelerandot gör min hjärna yr,
försätter mig i transtillstånd så drömskt.
Vid bristningsgränsen för mitt hjärta, då
nedsänkes vikten ännu en nivå.