Ni vet de där människorna som dyker upp i ens liv och fyller en plats som man känt varit tom men inte vetat vad den har behövt fyllas med? Hon är en sådan person, min bästa vän. Jag fylls liksom av kärlek så att det stockar sig i halsen när vi pratar. Hennes höga kluckande skratt värmer djupt in i maggropen och hennes omtanke kring alltet är större än henne själv. Hon är landet när havet stormar, och hon är klippan när det blåser. Hon sätter inte guldkant på mitt liv, hon är guldkanten. Ni vet de människorna? De som gör ens liv rikt när det sviktar, och ljusare när det redan skiner. De som tillåter sig spegla och speglas. Håll deras händer ömt. För egentligen, vad vore vi annars?