Jag vandrar ut i mörka vinterkvällen
där lyktors ljus och stjärneglans har dött.
Orions rustning syns ej bortom hällen,
likt Cassiopeja har han ödet mött.
Ack, Vintergatans ungar blir allt färre,
uppslukade av kosmiskt frosseri,
men det som återstår är ändock värre,
ett skådespel i sinnessjuk regi.

Jag ser hur mina vänners ögon gapar
i bävan så arkaiskt mardrömslik
och hur de naglarna mot isen skrapar
i takt med hesa ångestfyllda skrik.
Av kylan fryser tårarna till rosor
och kring oss svajar mörka nebulosor.