kärlekens trappor

Jag gick ner, steg för steg ner för trappan
Att bedöma att livet stiger i överflöd.
I illusionen kände och frenetisk,
Med utsträckt hand, till ditt hjärta
Det sprang ifrån mig, på den kalla vägen.

Först efter att ha nått landningen,
Till tystnaden som ekar i tomrummet,
Jag kunde se, med gråtande ögon,
Hur djup är din flodbädd,
När det tar från mig, din kärlek!

Tryggt, i månskenet där du kommer,
Åminnelsens ömhet levde sedan
Om du, med en annan kärlek som denna, blir kär
Kasta inte bort hela vårt liv,
Delarna vi lever, av månsken.

Om, en hängiven kärlek, du hittar inte
Om du kräver mer än du vill ge dig själv,
Vänta inte för länge, älskling, med att komma tillbaka
Att din kärlek här kan bli trött
För den smärtsamma väntan, fördöm honom!