Och det är dumt att sakna den, men oj vad skönt och lyxigt det
var att på den tiden ha seriebiljetter till både radions och stads-
orkesterns symfonikonserter i den vackra salen på det utskällda
Finlandiahuset. Idag ...
JA, idag lyssnar jag på en fin televiserad konsert i Musikhuset -
lyssnar och ser. Utan TV kliver konserten in via datorskärmen
som kastrerar ljudet. Om sanningen ska fram påverkas den
auditiva njutningen också av den kroniska silvertonen i huvudet,
så att, hm. Bäst som sker.

Hur annorlunda upplevdes inte musiken där och då, alltid på
samma plats hela säsongen. Mina burgna vänner satt långt framme
i salongen, medan min stol i ena serien fanns på den första billigare
raden, strax framom balkongerna. När vi bytte plats med varann
förundrades vi tillsammans  - de över hur fin akustiken var på rad 19,
jag över hur dålig den var på rad 12.  I den andra serien hade jag 
turen att få en plats på den njutbara balkongen, efter att ha upplevt
en enda konsert på den mindre njutbara...

Det var inte bara musiken, det var hela konceptet - att klä upp sig
för att gå på konsert, det gjorde livet till en fest. Om spårvagnen var
sen tillkom dessutom språngmarschen i klackskor, upp för de vita marmortrapporna för att hinna in före tredje och sista ringningen. 

En trevlig egenskap hade abonnemangsbiljetterna däri att man 
inte gick bara på älsklingskonserter, det bjöds också mindre kända
kompositörer och okända solister som jag aldrig skulle köpt en dyr
engångsbiljett för att gå och lyssna på. En av dem var en ung finsk
flicka från "nånstans-upp-i-landet". Karita Mattila. Många år senare
sjöng hon i Don Giovanni på Covent Garden i London. Världsstjärna.

Men idag är idag. Och jag är jag. Värre kunde det vara. Då fanns inte
pengar för pausfika. Idag fixar jag något gott i köket. För att inte tala
om  hur skönt det är att kunna och få vila dagens tankar på minnenas
ljuva kudde.

2023-01-18   22:32