Ett slitet armstöd på din favoritfåtölj.
Minnen i det nötta tyget med bruna blommor på,
nött efter snusdosan i din bakficka
och oändliga timmar med korsord i famnen.
Du kunde sitta och finurla,
sova ett slag,
snarka sådär lätt,
ett ljud som egentligen inte gick att klaga på.
Snarare kändes det tryggt och kanske till och med hemtrevligt.
Plötsligt kunde du vakna med ekorrplir i blicken
och säga “jag hade en dröm”.
Med iver berättade du
om resor på hav långt borta i horisonten,
där vågorna rullade lika höga
som den högsta tallen uppe i gammelskogen bakom lagårn.
Dina drömmar tog oss långt bort.
Ingen kan berätta med sån inlevelse som du kunde.
Mitt i äventyret tog du konstpaus
och öppnade snusdosan,
doften spred sig i rummet och hörde liksom till.
Hörde till dig.
Jag minns särskilt den gången du hade drömt
om hon på andra sidan,
din vän som lämnat oss för längesen.
Hon hade vinkat till dig, tydligt och klart,
som om du just sett henne utanför postkontoret
när du körde förbi med den gamla jettan.
Det var den sista av dina drömmar.
Allt det andra blev mer och mer som en dimma.
Du slöt dig i dig själv och fastnade med blicken
på en horisont som inte fanns.
Ett slitet armstöd på din favoritfåtölj,
det har jag kvar hos mig.