Människan är en mångsidig varelse av naturen.
Man kan säga att han går in och ur alla typer av spel och arkiverar dessa spel i ett bibliotek som att lägga dem i frysen.
Dessa arkiverade livsformer är både det förflutna och framtiden för den kodningen.
I det sista steget försöker den föra alla dessa kodningar till en enda kropp och sätta den kroppen i formation.
En kropp som gått i bildning har nu både druckit odödlighetens elixir och nått den skapande kraften.
Detta gäller för alla utan undantag.
Att göra dessa kroppsliga strukturer helt odödliga är att föra dem till födseln med en kropp som utgör huvudvenen och som tillhör systemet som säger att universums hjärna är min.
Med andra ord, även om en kropp från den yttre dimensionen har nått den ursprungliga kraften, måste den passera den genom spermierna som tillhör det ursprungliga systemet i det slutliga målet.
Annars, även om den har passerat miljarder år, kan den falla i glömska någonstans.
I en annan mening, för att nå odödlighetens odödlighet, är det nödvändigt att fånga huvudspermierna.
Därför kan vi säga att medan strukturerna som kommer från huvudvenen automatiskt upplever odödlighet, görs de konstgjorda beroende av dem.
Här kan vi prata om huvudhjärnans snålhet, de agerar inte generöst, de ger inte sperma utanför systemet.
Nu kan vi gå från denna övre dimension till den lägre dimensionen.
Varje levande varelse som arkiverar liv från världens liv i den lägre dimensionen omsätter i praktiken vad den än siktar på i nästa liv, de koder som den har valt från sina tidigare liv.
Om han till exempel vill leva som kirurg, tar han inte en general från ett tidigare liv och går in i kodningen av kirurger.
Om han vill bli lärare kan han inte bära en herdes kropp till tiden.
Detta kommer att orsaka personens egen förlust och kommer att gå utöver syftet med systemet.
I detta sammanhang fortsätter människor på sin väg genom att växa som en snöboll.
Det är inte orimligt att koda en kropp som var en kung eller en sultan eller en sultan någonstans i det förflutna för 2000-talets värld.
Om du kodar ses anomalier i kodningen och kroppsstrukturen kan inte omsätta programmet i praktiken.
Det valda yrket och TIME måste med andra ord vara i harmoni med kodningen.
Om man tar med en sultans kropp och kodar in den i ett organ som ansvarar för att styra staten i ett demokratiskt land, kan detta organ inte fylla sin huvudsakliga funktion.
En kroppslig struktur som är van vid att ge order kontinuerligt och som har styrt sitt land i 40 år med påbud går in i tvång inom det demokratiska systemet och kan inte uppfatta den nuvarande livsstilen.
Även om han lever i samhället, fastän han är utbildad, är den huvudsakliga bestämningsfaktorn ärftlighet.
En kroppsdemokrat som spelar sultanen i hans arv kan inte spela eftersom det inte finns i hans surdeg.
Om du sätter en krigarkropp i domarsätet kommer den här domaren att skälla ut alla och fatta rättvisa beslut.
Det är väldigt svårt att ta ett steg tillbaka i de beslut han tagit.
Ur en annan synvinkel, om man vill överföra ett land till sultanatsystemet, måste man koda människor som står upprätt mot de styrande organen.
De som står upprätt och går i sin egen riktning är konsekventa med sina egna program, även om de säger saker som strider mot tiden och samhället.
De bryr sig inte om uppfattningen av samhället, de försöker sätta sina egna projekt på den verkliga essensen i tiden.
Som sådan finns det snedvridningar i uppfattning och diskurs.
Om stora massor av människor i ett samhälle fastnade bakom sådana tal och agerade i massor i den riktningen, betyder det att massorna kodades i den riktningen.
Det vill säga, de kodade massorna känner sina ledare som känslor.
Massorna, under påverkan av denna känsla, tolererar alltid ledaren och ignorerar hans misstag.
Ledaren är allt för dem och på sätt och vis är han hjälten som kommer att passera dem genom Siratbron.
Även om de utanför ledarens kodning kan se ledarens dumhet, ser de som klungar sig runt ledaren inte, kan inte se, vill inte se det och uppfattar de som ser det som en fiende.
Sådana snedvridningar måste upplevas i alla länder så att samhället kan konkurrera med varandra.
Där det inte finns någon konkurrens stagnerar den mänskliga utvecklingen och avkastningen på livet blir negativ.
Uppdelningen av samhällen i delar på både etniska och religiösa grunder tjänar också detta syfte.
I sekter och stammar är det mer än jobbet.
Även om ett samhälle kommer från samma ursprung och samma system är det ändå uppdelat i sådana delar.
De som tävlar och behandlar varandra som dödsfiender inser inte detta och lever som om de kommer från olika rötter.
I andlig mening känner de varandra, men detta erkännande återspeglas inte i livet.
Det som händer i världen just nu är återspeglingen av denna polyfoni på scenen.
Även om alla människor försöker vara ett hjärta och försöker förstöra fientligheterna, kan de inte göra det. För att lyckas måste spelet byggas om från början.
Vid den tiden är charmen med spelet bruten.