Det är en kall puls
i det infraröda,
det är något som negation;
omöjligt att existera och
kändes i fokuspunkterna
av en befriande osmos.
Även febern börjar
med kall puls,
en rysning i ådrorna
på ett omvänt sätt,
när blodet berörs
det yttersta av polerna och
bleker ögonslätten.
bevingade hästar släpps
på den brusande pannan,
vi gick till intensivt rött
från glöden
och bara potatis i runda del
i den våta råa duken som
min mormor lämnade i min pannan
räddade mig från helvetet...
Jag hamnade i så mycket helvete på det här hjulet
men jag har fortfarande inte sett
det infraröda...
verkar gömma sig mellan kyssarna!