Jag har inga kärleksdikter, tyvärr
jag känner mig så jävla bitter
och allt jag skriver får en eftersmak
av melankolisk karaktär.

Krossade ditt hjärta som vi brukade krossa pepparkaka
visserligen oavsiktligt, men
i tre delar, sen får man göra en önskan
och den blir på riktigt sen.

Tog alla dina förhoppningar
hackade upp dom till ett fint pulver
innan jag snortade upp dom
så mycket endorfiner och feromoner
jag är ledsen att göra dig besviken, men
kärlek är att kasta sig ut för avgrunden utan att säkert kunna veta att någon tar emot en.

Och jag låter mig sväljas av folkmassan
en armé med airpods och Ica-kassar
mitt hjärta borde vara krossat
jag borde ligga i bitar på marken
men jag känner allting som på låtsas,
i väntan på att bli starkare
hur klyschigt det än låter -
att läka på riktigt är att förlåta och bli förlåten.

Det spelar ingen roll hur mycket jag gråter,
eller vem som saknar vem
kontentan är ändå densamma
vi sågs, vi enades, vi förblev ensamma
återigen.

Förenades på sunkhak,
flydde regnet under koppartak
delade cigg och delade på mat
missade himlen för alla moln
allt det du aldrig fått fick jag serverat på ett silverfat.

Varför försöka plantera ett frö i öknen?
marken här blir inte bördig hur djupt vi än gräver
och jag kommer aldrig att bli din hur mycket du än försöker

Några veckor senare
dina salta tårar har sakta blivit kristalliserade
sa att det aldrig kan bli vi, och jag mena det
kasta stenar på mitt fönster och
skrik tills du tappar rösten och
klinka a-moll tills dina fingrar blöder
jag kommer aldrig att kunna ge dig det du behöver
snälla, hjärtat, förstå att det är över.

Ett avslut så sorgligt att det förtjänas att ackompanjeras av fioler
jag lämnar dig med en bukett färska pioner på bordet.