Den här mannen, han var aldrig rätt
Men jag åt mig ändå alltid mätt.
För med vällust hängav jag mig inför hans händer
Och dansar i lågorna som han tänder.

Jag låter fingrar glida genom mörkbrunt hår
Där hans huvud vilar, mellan lår.
Och min kropp med kyssar han långsamt beklär
Mannen, som väcker dolda begär.

Och även om vi inte har pratat på ett tag
Så tänker jag på honom, natt och dag.
Och trots att det aldrig blir du och jag
Är jag, inför hans minne svag.

Där lever han precis som förr
Väntandes bakom sinnets dörr.
Där flinka fingrar följer kroppens form
Och mörka ögon blottar hjärtats storm