På anhaltens sista kota
eller längst ner på en frikostig nota

gör det ont
inget sker något skär inga ben bär
snällt jag ber
inget mer

tänk så tröttsamt att tvivla
förödande för vaken såsom i sömn eller vila

och så långsamt varje rörelse tvingas lyda
inte bara smärtan utan även rädslan för den
letar små tecken att tyda

jag letar ett bättre läge efter många försök
ser hunden krafsa och ta sina månvarv runt
för att med en suck lägga tyngden på plats
efter lite bök

om det vore så enkelt
skulle ett ordspråk kunna trösta
ett tramsigt skämt
en bok ungefär som en glad inneboende utan referens
en oväntad kärleksrebus att lösa oklädd
eller bubblor av dekadens

det är tveksamt nog inte idag
jag är alltför upptagen av hur andras rörelser
sprider sig i rummet och hotar tillfällig eldupphör
smärtan lurpassar jag vet det
utan att jag hör

denna gång anföll den mig av hämnd
för en långsittning just i stunden rätt
timmar jag absolut kunde ha varit utan
så här i efterhand när rakt blev ganska snett