Jag minns dig min solstråle, mitt liv du så känslosamt smycka,
kan inte glömma vårt första möte, passionens högsta lycka.

Mitt sökande har ofta känts så svårt,
äntligen kändes all kärlek som vårt.

Vi möttes, vi lovade nu ska det ske,
med vår amulett, vår lyckofe breve.

Allt kändes rätt, du ville, jag ville,
hjärtat bultade vilken kille.

Så kom dagen, ett besked frankerat med basker av,
du hade så stilla somnat in, livets så orättvisa nav.

Ditt skratt, ditt leende jag ska minnas,
ett varför du lämnade hos mig alltid kommer att finnas.

Vi måste förstå att livet är ett lån i tid,
en dag vi alla lämnar hårda dagens strid.

Med gråt saknaden så hård kan vara,
kärlek är att vackra minnen bevara.

JS Örjan