Jag skriver en sonett på Violetts befallning,
hon som jag i mitt liv med full brådska sett
och fjorton verser utgöra en sonett.
Tre verser komma då fram utan ansträngning.

Att det fanns någon konsonant trott jag ej,
och nu är jag mitt i den andra kvartetten;
Men finner jag mig i den första terzetten,
skall intet i kvartetterna skrämma mig.

Och jag om första terzetten nu beslutat
och med min högra fot tycks den tagit fart,
ty jag med denna vers skall strofen avsluta.

Nu i den andra, jag den misstanken har
att jag de tretton verserna noga putsar.
Ni, räkna, blir det fjorton så är den klar.



Un soneto me manda hacer Violante
que en mi vida me he visto en tanto aprieto;
catorce versos dicen que es soneto;
burla burlando van los tres delante.

Yo pensé que no hallara consonante,
y estoy a la mitad de otro cuarteto;
mas si me veo en el primer terceto,
no hay cosa en los cuartetos que me espante.

Por el primer terceto voy entrando,
y parece que entré con pie derecho,
pues fin con este verso le voy dando.

Ya estoy en el segundo, y aun sospecho
que voy los trece versos acabando;
contad si son catorce, y está hecho.


(Vänligen använd ej denna översättning utan tillstånd.)