Vi sitter vid ett bord, gardinerna rör sig långsamt, och solen sipprar in, jag drar isär mig själv, tunna remsor läggs ut, varsamt,

som om jag är tyget,

du vill att allt som har kommit ur mig ska strypas i en vit näsduk.


Jag påbörjar en simpel syssla, tills att mina minnen smattrar,
som regn mot fönsterkarmen, och tills jag inte minns ditt namn,
vill göra något som har betydelse, mer än en konversation,

om jag kunde vara mer för dig,

viktigast,


bortom mina ord,



för sann kärlek.



Sitta mittemot varandra, kupa mina händer kring dina öron, så du inte ser,
vaken, men så blek, att ditt huvud stillnar mot din axel,
över bordsduken finns en likhet;

så ska vi föra samtal,
säga något mer än vad som redan sagts.

du skulle säga; “du vet att jag skulle ha gjort allt…”






Jag skulle se bort, inte vilja höra på något alls, bli upphittad som snäckorna på stranden, samlad och förstörd, utlagd på en rad, där väntetiden skulle vara timmar lång, raden skulle vara formad utifrån och in, för allting skulle vara menat för att få alla att känna sig dumma, inte förstå någonting, men sedan bara bli kvarlämnade, väntandes



sen skulle du säga; “jag vill att du ska gå nu…”



Vi skulle samla våra fingrar ihopknycklade i sanden, få vackra naglar och len hud, begravd ska jag en dag bli i samma jord som den du vidrörde, och jag tror att jag har fått nog, då jag inte längre kan finnas i ett ögonblick, som du och oss och vi,
inte längre har, några lemmar kvar, för att vi skulle sitta där nästan varje dag,
tills våra ryggar inte längre böjdes



Oss skulle alla iaktta tills att ljuset runnit ner porlandes över deras ansikten,
jag skulle inte känna igen en endaste person, mina ben skulle domna så att alla nålar som slogs fast skulle dansa över min hud, som trollsländor,

tills att du höll tag om,

och jag höll tag om,

för jag skulle inte längre försöka,

då jag nu var besatt,
på ett sådant sätt att jag skulle bli insatt,
för att jag också var påväg att drunkna,
i mig själv




Alla skulle stå kvar fram tills att någon kom och tjöt:

“Kom in!”

Kön skulle bli kortare, då alla som skulle ha akuta situationer skulle flyttas fram i ledet, jag skulle stå kvar, helt frusen, inte springa fram och knuffas, undra över
vad jag gjorde där,

stilla,
bara fast med mig själv,

inte veta om jag skulle behöva en kölapp



Det slutade regna vid någon tidpunkt och du gick hem, även fast jag är kvar och behöver vänta, gå över allting igen, för att inte hamna i samma, jag vill inte längre tala, inte ensam vara, men hur väl jag ens formulerar mig så finns det ingenting kvar att säga.



Jag ligger på ett vitt lakan med ett vitt täcke över mig, nån säger något som får mig att tänka på vita linnen och fula händer, tillslut ska allting bli bortsköljt,

sen ska jag bli felaktigt diagnotiserad,
och på så sätt bli frisk igen,
och i detsamma,

så ville jag också att du skulle glömma bort vem jag var