En stenbumling vilar synligt och starkt
i en avsmalnad vinkel i havsviken.
Vågorna kluckar och små ringar bildas
på havsytan eller så stormar vågorna mot stenväggen, att gäss bildas och kastas ut mot havet
med watt och orkanljud som inte kan omkullkasta
den fast förankrade bumlingen i havsbottnens
berggrund.

De svenska måsarna skränar i flock
i små ordöar, som enleveras till en mytisk och animalisk höjd, att känslor som hunger, frusenhet och varsnande omen om faror bildar känslomässiga beläten i strupen.

Medan de tyska Möwen svävar i flock högre
mot den ljusare horisontens toner.

Måsar Möwen landar på bergstenen
för att snart flyga iväg igen, medan arken
glider ut ur en öde hamn.

En mås på stenbumlingen
en vy som den här ljuvliga
lotsas inifrån lätt som en plätt

då och här i anblickar utanför mig
vor mir

från ett du
den som lotsar och låtsas vara verklig
ur professorns fröpåse.

Och en Strandranunkel sträcker sig mot det ljusa
och vackra på åkrarna intill ett massiv med blå färg.

Och mycket av detta kan vara en dödsmask
i städernas kultur, men kult har en öppen ridå,
som ännu står kvar som en husgrund.

Professorn Fru W sa, att allt flyter
på Orfeus flod där det sjungs om allt
som kan ge lycka och bringa otur.

Bra människor ger lyckoträffar och motsatsen
stjälper.