Varje dag, går jag här.
Sakta och försiktigt.
Med mjuka steg, undvikande alla faror.
Glider förbi de taggiga och vassa.
Lutar mig mot de mjuka och ofarliga.
Men hur försiktig jag än är droppar blodet.
Nedför mina händer och ben, ner på den vita mattan.
Varje blodfläck får mig att kvida, att stanna, att minnas.
Droppe för droppe blir jag svagare och ostadigare.
Droppe för droppe urholkas min beslutsamhet.
Droppande faller den tid jag har kvar.
Osäkerheten får mig att kvida när jag rör mig framåt.
Jag vill bara sjunka ner i den vita mattan.
Omslutas av dess oskuldsfullhet, dess lurviga renhet.
Låta jaget försvinna tills allt är förlåtet.
Men varje närmande stänker ner den med skammens röda blod.
Tvivlets blod, det som föds av svaghet.
Att lägga sig där vore att drunkna.
Så jag går vidare.
Sakta och försiktigt.
Kvidande vid tanken på framtidens skarpa beröring.
Och dom röda blommorna på den vita mattan.