Fåglar flyger nedanför himmel och hammocken gungar fridfullt. Ingen ser de rastlösa änglarna som samlas vid skogsbrynet, hör deras viskningar och skrik, men vakenlandet mörknar när sockerskålen ligger omkullvält på duken och hjärtat har gått sönder. Kanske tror jag att det är jag som dör.

Blåljusen och sirenerna förändrar teckningarna jag ritar i skolan. Blyertspennan rör sig långsammare, detaljer som gör ont framträder och är omöjliga att färglägga. Det är då idyllen måste uppfinnas igen, ändå blir det mest en konstruktion. Jag vet så lite när jag faller genom verkligheten.

Ett världskrig rör sig vid horisonten, men jag andas som hastigast när ambulansen passerar mig och jag tittar tills den är borta. Ibland är det sommar, andra gånger är jag vilsen i årstiden. Det är bara det att jag ser dig stå vid skogsbrynet och det är som att min oro handlar om att leva.

___________