Ramlar omkring i blåbärsris
I rådande desperation
Plötsligt självklar resonans
Sedan somnar jag igen

Döden,
Jag leker med tanken
I timmar
Igen, igen, igen
Ett outtalat språk
Nyanser blir solida med åren
Bildar mönster

Men så en vanlig dag
Lyser solen vit som snö
Mot vinterkall kind
Som den gjorde när jag var fem
Sinnligt
Ett liv i ett ögonblick
Och så en självklar resonans