Vinden i mina svala fjädrar
Och dom skira
Flockblommiga mönstren som vilar stilla på mina omålade färger

Drakarna ger hetta medans regnet svalkar det som aldrig får mina tårar att lämna mej
Och alla vakna nätter jag bett dej viska in dom goda tankarna  i mitt medvetande, sugande som ilglar

I minnet dalar sekunderna jag levde i Tantolunden, under linden och hängpilars florsköna, ner som den sista piruetten vinden skänker den tonlösa döden innan fall

Och livet har varit plié och nerspydda toaletter
Men aldrig innehållslöst

du säger att min hud är len och vintervit som det oskuldsfulla i barn-

Ögon sover vakna medans drömmarna flyter bakom hinnorna vi så lätt kan trycka sönder till äckel och Vanmakt

Och i mina tankar faller jag fördröjt som i ett sånt ”lita på mej” ögonblick, baklänges, blundandes med utsträckta jävla jesus-armar, Släpper jag gravitationen precis när du aldrig kommer hinna fånga mej. Pang!

I Katarina kyrka slår klockan sô không
Och Katarinahissen,
barndomens utsträckta arm slår hårt.

Flickan som alltid plockar maskrosor i asfaltsprickorna smutsar ner sin kjortelfåll

I Luften färdas drakar utan vingar