Det är stort att få finnas till.
Det är stort att känna andningen bära genom hela kroppen.
Det är stort att hjärtat orkar slå.
Det sa jag till hjärtläkaren när vi tittade på ultraljudet av mitt hjärta.
Det kändes ursprungligt att se hjärtat pulsera rytmiskt i viljekraft vid stora kroppulsådern.
En känsla av helighet. Nästan som om jag förstod hur verkligt det är att man faktiskt finns till när jag såg hur strävsamt hjärtats slag arbetar för min existens.
Jag hade en fråga till läkaren som jag var förbryllad över:
- Men hur orkade hjärtat slå, alltså hur kunde det fortsätta slå trots att ena lungan var igentäppt med proppar, fastän det fanns några även i den andra lungan?
Läkaren vars prägel var naturvetenskaplig och såg på mig som ett rutinärende. Han tystnade ändå lite och letade efter orden: -För att det bara gör det, fortsätter slå... -Jag tar bort medicinen, du behöver den inte längre!
Besöket var över. Jag gled ut genom dörren.
Återkommande som påminnande hjärtslag sänker sig allvaret då och då över mitt hjärta.
-Vad gör jag med mina "finnas till dagar" i livet?