Bra träningar på sträckor mellan 16 och 26 km och
och krävande backar.

Och så plötsligt en morgon känner jag av en mindre
muskelbristning alt sträckning. Blir naturligtvis
mycket arg och orolig eftersom jag inte sprang
dagen innan och inte kan förstå var och hur skadan
uppstått.

Skaffar dock snabbt den starkaste smärt-gelen,
Voltaren, och "tvålar" in höger lår morgon och kväll
tills det känns bättre, ja rent av riktigt bra. Det
var en effektiv medicin må jag säga !

Nuvarande väderläge är inte det roligaste men
då loppet går om 27 dagar kommer det troligtvis
inte att vara bättre, snarare kyligare och kanske
lika blött. Så det är lika bra att ställa in sig på det.

Det fysiska är naturligtvis i förgrunden vad gäller
faktorer som avgör huruvida man ska orka genomföra
loppet men jag känner att tålamod och koncentration
är gott och väl så viktiga ingredienser i sammanhanget.

Men det mest betydelsefulla av allt är glädjen. Löpglädjen.
Att ge sig ut på vägarna och stigarna med ett leende på
läpparna, av känslan att "det här är livet". Då är det
roligt. Då går det lätt. Då är det så nära LIVET man
kan komma och då gäller det att också hålla tungan
rätt i munnen och inte förivra sig.

Motsatsen till glädjen är rädslan. Rädslan för att
inte orka. Vad det betyder egentligen är svårt att
säga eftersom jag aldrig brutit ett motionslopp
trots att benen känts som cement och jag, vad mig
veterligen beträffar, aldrig dött eller skadats
allvarligt av löpningen.

En gång har jag fallit och blött rikligt från höger
sida då ett störtregn gjorde en böj så hal att
underlaget försvann under fötterna och det
på en kort trottoarstump med en vass kant
som gjorde hål i köttet. Eftersom jag envis
och grinig som en åsna ändå fullföljde det
vidriga loppet så ska det mycket till för
att jag ska lämna in handduken.

Det finns liksom inte.
Jag tycker om den egenskapen.
Att inte ge upp.