Vaknar klockan 6 på lördag morgon
och känner att benen är glada och fria
från allehanda spänningar och andra
krämpor.

Då var det dags för halvmaran !

Äter min frukost, min sedvanliga, klockan 8,
alltså nära sju timmar innan start. Den består av
två smörgåsar med ost, ett glas juice, en tallrik
yogurt med müsli och en stor kopp kaffe.

Jag är mycket noga med att inte ha det minsta
överlass i tarmen och jag lyckas också tömma
densamma fyra gånger innan avfärd.

Vid 10-snåret joggar jag lätt en halvtimme
och kollar upp att känslan av lätthet sitter i.

Resten av tiden fram till dess jag tar bilen till
tågstationen segar sig fram och jag är mest
a pain in the arse för omgivningen så vid
halv-ett ger jag mig iväg. Starten går 14 50.

Jag parkerar bilen, stämplar tågbiljetten
och matar in bilens reg nummer på automaten
som nästan alltid gör mig nervös efter att jag
en gång slog in ett "o" i st f en nolla och fick
böta 50 euro.

Jag överklagade givetvis då jag ändå hade betalat
den euro som krävdes för parkeringsplatsen
och fick rätt.

Nu satt jag på tåget in till Centralstationen.
Mådde mycket bra och såg verkligen fram emot
att lubba.

Jag hade hämtat ut nummerlappen dagen innan
och nålat fast den på mina dubbla T-tröjor. Trots
15-16-gradig värme med vacker sol så blåste det
snålt och jag kan banan och vet att där ingår
flera raksträckor och långa broar som ligger
öppna för vinden.

Jag gick därför raka vägen till platsen för
inlämning av ombyteskläder. Som jag sedermera
skulle packa ner i min ryggsäck och lämna in
vid numret jag hade som startdito, 6262, ett
bra nummer tyckte jag själv, sifferneurotiker
som jag är. Lyckotalet är 8 och två additioner
till summan 8 är mycket bra. Visserligen blir
tvärsumman 7 men det är numret på vår adress
så det är också bra.

Jag tog fram vindjackan, satte mig på den och
åt min medhavda banan som jag sköljde ner
med några klunkar vatten. Jag hade strax innan
besökt toa och nu skulle det behövas bara en
tömning till före start. Jag tog ytterligare några
munnar innan jag stoppade undan flaskan.

Nu var det bara att lapa sol, kolla mobilen
en sista gång och börja gå in mentalt i
startögonblicket.

På väg till startfållan möter jag Anders, min
goda vän från Sverige som vill fota mig. Va
roligt att han dök upp. Man skulle få se om
han visade sig nåt mer utefter banan, sa han.

Jag springer upp i skogen bredvid och tömmer
blåsan den sista gången. Nu är jag "tom".

10 minuter kvar och 500 löpgalningar
i startgrupp fyra, av sex, går genom startfållan
fram till snöret.

Speakerrösten, en kvinnas, räknar ner...tio,
nio, åtta, sju, sex, fem. fyra, tre, två, ett
och PANG, där gick startskottet och med den
inspirerande rockmusiken till hjälp knatar
jag iväg, nära på främst i ledet.

Jag blir snart omsprungen av ett kanske
tjugotal löpare innan våra respektive
positioner s a s sätter sig och det blir mer
stabilitet och lugn över min löpning.

Loppet är inte mycket säga om. Känslorna
växlar ofta från "va fint, det går bra" till
"men det var då fan va tungt det känns".

Jag blir omsprungen av ungefär lika många som
jag själv passerar...kanske ett par hundra
sammanlagt.

Inget speciellt händer som jag skulle vara med om
men på på två platser ligger folk som fått nog
och en vrider sig i plågor och en annan ser
mer död ut än levande och ambulans är på
plats. Det händer och fötter alltid nånting
under de här timmarna.

De sista tre kilometerna av de 21,1 är grymma
trots att arrangören i år lovat göra banan
"flatter and faster". Jag räknar till åtminstone tre
stigningar som nästan får benen att darra
och producera mer mjölksyra än man skulle
orka med men man kämpar på och vill
inte gå i backarna. Detta trots att man redan
har fyra-fem tidigare jävlar bakom sig och
i samma ben.

Nu växer publikmängden....rockmusik
överallt.....är det rökelse jag ser eller är
det mina ögon som dimmas av trötthet...
sista bron över vägen...sväng åt vänster och
så sista rakan längs med järnvägen bredvid
nöjesfältet Slottsbacken.

En kilometer kvar. Leden tätnar,,,hurraropen
skallar....benen vill stanna och vika sig men
då är jag plötsligt inne på Olympiastadion och
den känslan...ALLTSÅ DEN KÄNSLAN....ja
det är nog tamejfan därför man plågar sig runt...
DEN ÄÄÄR OBESKRIVLIG och man får ståpäls
över hela kroppen som Gunde sa.

2 06 33 är en bra tid då jag själv hade satt upp
2 10 som mål. De båda som sprang med
2 05-flaggorna som stöd för löparna
var i mål bara två minuter före.

Medalj runt halsen och påse med diverse
energi-produkter som present sitter inte
heller i vägen.

Nu väntar hemresan....till hustrun och
räkmackorna med bubbeldricka.

Slut.