En dag tog den första rösten sig för att bjuda in en annan röst för att välsigna den essentiella sagans tillkomst.
I tidernas gryning sattes en pojke ut i novemberkylan.
Några föräldrar kände han inte till; men bevakare hade han många.
En förrättade samtidigt sin gudstjänst mot månen med dels ett kvidande dels med en röst som skallade över nejden.
För nog var han meriterad alltid. Denne man, inföll den andra rösten genom luftcirkeln, är ju Gånge Rolf och han blev biltog. Hans fader hade av mörkrets makter blivit flådd mitt framför Rolfs ögon och kvarlevorna blev till att trampas under gudarnas klackar och själv vart han steglad av ljuset. Mörkret var därmed för alltid hans hem. Visserligen hade han en hamn även utanför denna värld men en icke ringa uppgift låg framför honom. Han skulle överlämna detta barn till Gajdvor månens följare för han skulle få en annan hamn.
Men för att skapa en fond till sagan som skulle ge den betydelsefulla distansen till verkligheten började Rolf skapa det avgörande som skulle kunna ro arbetet i hamn. Under tiden såg den skelettprydde in i det disiga kvällsljuset och kände hur gudarnas styrka började stiga rakt genom hans kropp. Barnkroppen skälvde under hamnskiftet, när pälsen avskalades genom Rolfs mäktiga stundom rytande bön och försvann som damm rakt ut i novembernatten.
– O Ogos hör min bön inte för mig utan för honom. Nu överlämnar jag honom dit han hör hemma.
Pojken blev till vid den tiden, då midvinternatten höll omgivningen i ett järngrepp. Så uppstod en genomträngande tystnad och så fick det vara en tid.

Men under tiden hade drömmen bedrivit sitt spel som skulle rädda den skelettpryddes arbete från verkligheten. Så hördes en lång litania vars kraft successivt konsumerade drömmens heliga arbete.
Tänk på att drömmen alltid befriar en från verklighet särskilt nu när dimman ligger på och mistlurarna är i arbete