För sin diktsamling
"Misslyckad i en uggla"
vinner Mickwitz priset i konkurrens
med nio andra författare.

Han skriver om och försöker skriva sig ur
sin egen depression.

"Jag har nu insett att världen inte kommer att bli ett bättre ställe om alla vore som jag. Det tog mig många långa år av självstudier att komma fram till det. Vidriga studier av mig själv. Det jag kom fram till efter alla dess ändlösa hasande gråslasår var att världen skulle bli ett fruktansvärt ännu mycket värre – trodde inte det var möjligt – ställe om alla vore som jag".

( Sagt om sig själv i boken )

Så här kan det låta :

"där lögnen var den enda dörr som gick att öppna"

och

" ”fråga gärna innan du vet”,
”våldet är en kust av tro på räddning”,
”det var ett vi men sen inget vidare”.

DEPRESSIONEN :

”rundaringen där ingen hittar ut eller undrar när vandringen tar slut”.

Dikterna lyser inte i regnbågens färger utan är melankoliska, mörka och murriga. De är inte glada och glättiga utan skrovliga och sorgsna, säger anmälaren i Hufvudstadsbladet.

Varför skulle de vara glada frågar jag.

Mickwitz föräldrar sägs vara, enligt google, Johan Mickwitz och överdirektören Margaretha Mickwitz.

När det sen längre ner i presentationen står rubriken "Föräldrar" nämns endast faderns namn. !!!