Tiden uppenbarade sig som
en berg-och-dalbana där
vagnarna var medvetandet
i nuet och banan själens väg
genom alla liv och händelser.

Tiden försvann in i en loop
och färdades runt en del
av sig själv som hysteriskt
skrattande var kvar därinne.

Och så höll tiden på
tills den blev ett självande
nystan av ihoprullad tid,
vibrerande av upptäckarlusta.

Tiden blev med tiden ett
virrvarr av korsande röda trådar
som tråcklade ihop sina egna
synkroniciteter och tillfälligheter.

Distansen mellan trådarna
var ofta inte längre än att den
som vågade kunde hoppa mellan
tidernas sinnesstämningar.

Det var som om tiden jagade
sin egen svans och hade skoj
i båda ändar, och överallt där
den kom åt däremellan.