Korridoren är dunkel. På lagomna avstånd sitter bruna lampetter med beiga små bollar som dinglar. De avger ett svagt ljus, bara precis så att man hittar i natten, inte störande. En är trasig.

Jag öppnar försiktigt dörren till 602. Tar av mig larmet och lägger det på en rullstol utanför. Smyger på tå, så tyst jag bara kan fram till sängen. Andas hon?

Mina ögon vänjer sig snart vid mörkret. Jag hör en gammal klocka som tickar. En antik klocka sitter på väggen.Den är vackert utsmyckad med snickarglädje. Urtavlan har romerska siffror och där under hänger en pendel. Ljudet ger ro.

På väggen hänger ett antal fotografier med rund svart ram. Alla är i svart/vitt och de har gamla kläder. Alla har hattar och barnens kläder är kopior av de vuxnas. De ser ut att vara från sekelskiftet. Ingen ler och deras ögon ser elakt på mig. Jag känner en olust känsla och ryser till.

Rummet har en doft av sågspån, av riktigt gamla stoppade möbler. Kanske från barndomshemmet. Där står en stor chiffonje med 7 små lådor. Den mellersta lådan är lite större än de andra och där sitter en liten nyckel. Skivan går att fälla och där ligger en blå penna samt några brev. Skivan är sprucken. Brevid står en röd soffa med en kudde sydd av små korsstygn, med rosenknoppar. Lite stoppning tittar fram genom hålet på armstödet och det ser ut som halm. Soffan ser hård ut kanske en bäddsoffa. Över armstödet ligget två stödstrumpor.

Mitt larm i korridoren piper till. Jag smyger fram till sängen och möts av ett tandlöst leende. Läpparna har sjunkit in i munnen med djupa rynkor runt om. Hon liknar en sköldpadda. Hakan pekar rakt ut likt en spets. Öronen ser stora, mjuka och skrynkliga ut. Det ena har vikt sig mot kudden. Jag petar det försiktigt rätt igen. Ögonen är täckt av en mjölkfärgad hinna av starr men glädjen att se mig lyser igenom. I luggen sitter en pappiljott. Hon tar min han hand och håller hårt. På hennes späda knotiga fingrar sitter två alldeles för stora vigselringar. De klingar mot varandra när hon rör sin hand. Naglarna är oklippta och trasiga. Denna hand håller mig hårt och hon ler förnöjt. Det rinner lite saliv ur ena mungipan. Jag stryker hennes kind gång på gång. Den är len och lite ullig. På hakan sitter ett långt strå.

Larmet piper igen. Hon ler inte längre. Jag måste vidare. Jag tar min lediga hand och måste bända lös hennes små händer. Så mycket kraft. Hon förstår att jag är på väg. Hennes tandlösa mun formas och ögonen är stora av rädsla. Plötligt släpper taget om min hand och hon faller tillbaka mot kudden...uppgiven...övergiven. Jag tänder en liten lampa i fönstret. Den enda tröst jag för tillfället kan erbjuda. Hon ligger tyst och blundar. Har hon somnat? En stilla tår trillar på den mjuka skrynkliga kinden. Jag smyger stilla iväg, värdelös och otillräcklig. Dock glad för den minut jag kunde erbjuda medkänsla och värme i den skrämmande mörka natten.

Sätter på mig larmet igen skyndar vidare i korridoren. Stöter i en gammal symaskin, Singer. Gnider mitt onda lår och suckar...lampan måste lagas...