En flicka gick in på ett bibliotek. Hon vandrade genom dess korridorer såsom hon gjort så många gånger förut. Hon passerade barnavdelningen , där en bibliotekarie satt och läste ur “lillasyster kanin” för en grupp dagisbarn. Hon fortsatte förbi avdelningen för naturvetenskapliga böcker, och gick upp för spiraltrappan bakom. Väl uppe på den andra våningen gick hon förbi de skönlitterära böckerna i hyllorna A-E, och gick in bakom hyllan D. Bakom den fanns ett högt fönster, men utsikt över den livliga gatan utanför. Hon strök sakta de tysta böckerna över ryggarna. Hon kände en märklig tillgivenhet inför dessa stumma pärmar, då de berättade saker för henne utan att kräva någonting tillbaka. De dömde henne inte, för de kände henne inte men hon kände dem. Hon gick fram till det stora vita fönstret och satte sig i det. Hon älskade den här platsen. Här var hon helt osynlig från granskande ögon och viskande munnar. Som ett spöke var hon en del av den folkfyllda gatan utanför, utan att människorna där visste det. De kunde stundtals ana hennes närvaro och känna hennes blickar, som ofta avfärdades som ren paranoia. Hon såg dem springa in och ut ur affärer, dricka kaffe i solen, bråka om småsaker, gråta för stora saker och dela varandras världsbilder. Hon hade suttit här så många gånger och i ensamhet betraktat dem att hon i hennes huvud hade utvecklat en relation till de här människorna. De var som en myrfarm hon studerat noga och där hon klart och tydligt kunde urskilja levnadsmönster, riter, arbetsmetoder och parningsritualer. Ingenting som dessa myrmänniskor gjorde förvånade henne längre. Hon följde en alkoholiserad man med blicken som raglade efter gatan. Han råkade av misstag välta omkull en papperskorg och snubblade sedan över den. Alla myrmänniskorna passerade vidare tillsynes oberörda av enmansdramat. Mannen gjorde ett misslyckat försök till att resa sig men föll då åter omkull. Det var då det skedde, myrflocken skingrade sig och ut kom en nattmal. Nattmalen var den vackraste man hon någonsin hade sett. Han gick fram till alkoholisten och sträckte fram sin hand till hjälp, den druckne skakade skamset på huvudet till svar. Denne gjorde då ett nytt försök att resa sig och lyckades varpå han raglade vidare. Nattmalen gick bort till den närliggande busshållsplatsen, och väntade i tystnad på den annalkande bussen. Han hade en klok haka, ovårdat hår, en hållning som vittnade om stormvana och ögon som hon aldrig tidigare skådat. De var grå likt morgondimman vid lastkajen en kall novembermorgon. En dimma som döljer ett hav av förlöst visdom och passion, och ett leende som övertygar dig om att han kan vara din fyr. Han var hennes nattmal. För i och med den första gången hon såg honom, blev han hennes.

Numera gick hon varje dag efter skolan in bakom hyllan D, men hon såg inte längre människorna. Hon såg inte längre deras rörelser eller anletsdrag. Det enda hon såg, var att de inte var honom. Hon satt där i timmar och letade efter honom. Myrorna myllrade och dagarna gick men ljusets i staden tycktes släckt då nattmalen inte längre drog sig hit. Hon började istället fantisera om honom. I början försökte hon bara frammana bilden av honom. Hans vackra drag tycktes dock som en grumlig reflektion mot vattenytan. För varje gång hon tänkte på honom tycktes spegelbilden bli klarare och klarare tills hon slutligen hade kunnat svära på att hon känt honom hela sitt liv. Hon var inte längre ensam bakom bokhylla D. Han var där med henne, i hennes fantasi. Hon tänkte på hans händer och såg de vackra fingrarna stryka henne över kinden, denne ömme underbare man.

Dagarna blev till veckor, varje dag gick hon till sin hemliga plats och spanade efter sin nattmal samtidigt som hon stämde möte med sin fantasis älskare. Hon mindes så tydligt första gången hon i fantasin kysste honom. Hon mindes hans mjuka läppar, hans våta tunga, hans milda smak av cigaretter och hans skäggstubb som skrapade mot hennes haka. Framförallt mindes hon hans händer runt hennes midja som höll henne kvar och inte ville låta henne gå. Stundtals funderade på vad hon skulle göra om hon faktiskt såg honom. Skulle hon springa fram till honom och förklara att hon älskade honom, eller skulle han tycka att hon var konstig då? Hon kanske bara skulle hälsa lite avmätt och låta honom förstå det själv? Hon visste att de var menade för varandra men hur skulle hon få honom att förstå det? Under tiden fortsatte hon sitt förhållande med sin imaginäre älskare, hans händer fortsatte omfamna henne i beskyddande gester. Hon såg framför sig hur de älskade på ett slitet motell i Berlin, under deras Europa resa. Hon dagdrömde om hur hon vaknade mitt i natten med handen på hans bröstkorg, och kände rytmen i hans blod. Hon såg hur de satt på ett utomhus terrass i Prag och drack svart kaffe, och han log hela tiden mot henne med det speciella leende som var reserverat just för henne. Det leende som visade att han var hennes fyr, hennes nattmal.

Veckorna blev till månader, och fortfarande väntade hon. Hennes väntande hade nu börjat fyllas av vemod och misströstan. Myrmänniskorna började nu förbereda sig för vintern, de klädde sig i tjocka dunjackor och drog långa halsdukar runt sina halsar. Aktiviteten nere på gatan avtog och människorna sökte sig inomhus. Kylan stal all glädje och allt ljus, och människorna stängde in sig i sig själva och andades med kortare andetag och svarade varandra med kortare meningar. Hon sakande sin underbare nattmal och började tro att han övergivit henne. Hon sökte tröst hos sin fantasis älskare men inte heller där fann hon den tröst hon behövde. Deras förhållande hade blivit tomt och hon kunde inte längre känna lukten av hans hår. Hon hade till och med fantiserat om hur de gjorde slut upprepade gånger,. En gång hade hon kommit på honom med en annan kvinna. Hon var en ljuv kvinna med rött hår, intelligenta ögon, och en självklar grace som flickan själv aldrig besuttit. Hon skrek på honom och talade om att hon aldrig vill se honom igen. De grät tillsammans och han bad henne att förlåta honom. Hon förlät honom alltid och i hennes huvud somnade tätt otvinnade, och han förklarade att han aldrig skulle älska någon annan än henne.

Vintern kom, och som vanligt satt flickan på sin plats och såg ner på gatan. Hon kände sig en aning illa till mods, då hela världen tycktes belyst i ett svagt rödaktigt sken. Ett illavarslande ljus som manade till försiktighet. En överumplande känsla av att hon inte vara ensam infann sig. Hon vände sig om och plötsligt stod han där. Hans uppenbarelse var så mäktig att hon trodde ett tag att hon fallit in i en av sina egna fantasier. Han var hennes nattmal, och han hade dragits emot henne. Hon var hans ljus och han visste om det. Han strök över bokryggarna på samma sätt som hon brukade göra. En stillsam kärleksakt med bokens ensidiga kommunikation. Han insåg att han var betraktad och gav henne en hastig blick. Detta var första gången de hade ögonkontakt och hon kände hur morgondimman i hans ögon omringade henne. Ur dimman såg hon på den här mannen som hon övertygat sig själv om att hon älskade. Framför hennes ögon grumlades bilden av den verklige nattmalen tills den liknade den suddiga spegelbild hennes fantasiälskare ursprungligen haft. Hon insåg plötsligt att en komplett främling stod framför henne. Nattmalen drog ut en bok ur hyllan och började gå iväg. Hon försökta ropa till honom att stanna, men ropet drunknade i hennes strupe. Han rundade bokhyllan och försvann utom synhåll hon skrek efter honom men skriket tycktes inte ge något eko i den verkliga världen. Tysta tårar började i en strid ström rulla nedför hennes kinder. Det kändes som att varenda ben i hennes kropp hade mjuknat och hon hade förvandlats till en formlös massa.. En hand strök henne över kinden. Någon torkade hennes tårar och gav henne en kyss som smakade milt av cigaretter. Där stod han, hennes fantasis älskare. Den enda man hon någonsin älskat bortom förnuftets gränser.