Stl.10
Ljuset är dunkelt och behagligt. Värmen ligger på 37. Nakenhetens fot plaskar förnöjt. Enrummaren är liten och mysig.

Stl.17
Månen lyser på de vita spjälorna i min säng. Jag skriker ut min dödsångest, kiknar, får inte luft. Jag suktande efter näringens liv. Två stora mjuka kullar, blå av ådrans svullenhet. Jag suger i mig liv. Mitt bo.

Stl. 28
Lakansvävens brodyr är fint vikt över det glansiga täcket. Moraklockans tickande vaggar mig dåsig. Skuggorna på tapetens medaljonger skrämmer lite. Trippandet av Mormors klackerskor mot det mörka ekgolvet ger frid. Hennes famn är mitt näste.

Stl. 34
Leksamheten naggar lite på vuxenvärlden. Bland de färgglada legobitarna ligger en väl använd Mp3. Den nya självständigheten sitter i ett band runt halsen i form av en nyckel.
Den nya tidsformen är ensamhet med micron som livlina. Mitt idolafficherade rum är min borg.

Stl. 36
Brytpunkten är total och obstinat. Kompisarnas vilja är lag och karbonpappret nött efter den levnadsmall som är i sten ristad. Utanförskap ett ständigt livsavgörande avgrundshot. Mitt hem så nära Telias öppna linje som möjligt.

Stl. 38
Beviset är av blankaste guld på samhörighetens fingrar. Oskuldsfull är kronan på den vita slöjan när löften lovar ett. Rosenskimrande är den framtid när kärlekens bevis växande börjar puta. Tapeter och nymålade väggar klär den nya boningen som omsluts av hopp.

Stl. 39
Liktorna och självsprickorna kommer ungefär samtidigt med likgiltigheten. Den totala tomheter efter övergivnad. Saknad är brudbukettens torkade rosenblad. Kvar återstår taggar. Tryggheten är en rykande kopp snabbkaffe i ettans kokvrå.

Stl. 38
Instutitionens kala ofärgade väggar sägs ge ett inre lugn. Sängens kalla stål är främmande. Under sängen gapar mina skor tomma. Mina amputerade stumpar är hårt lindade ett resultat av livets sötma. Mitt liv hänger runt min hals i form av en larmknapp. Mitt kära hem finns i mitt minne.