Du var som ett litet sött moln som for iväg när jag inte såg det.
Du var också ett fluffigt moln men också ett som blandas ut med solen.
Du är olika och många moln.
Jag är ett moln, det molnet som man aldrig ser, det lilla molnet som gömmer sig, det molnet som är trasigt.
Trasigt eftersom det molnet har blivit dissad. Ingen  familj och inga kompisar.
Molnet som jag är flyger iväg, långt långt iväg. Mot solen.
Den ända vännen.  Solen. Den solen som visar vägen, som visar uppmuntran. Det är min vän. Min kompis.
Men när jag det lilla molnet är själv, ensam, så blir jag rädd. Jag kan inte skydda mig själv som solen kan. Solen min vän. Min kompis.
Solen är inte ett trasigt moln. Jag är det.
Solen säger att alla är trasiga moln, trasiga av patetisk oro.
Jag svävar bland andra trasiga moln som inte pratar inte lever. Tråkiga liv har allihoppa.
Men solen är ändå min vän.