en liten kropp mot det hårda regnet.
jag går.
fuktiga tankar mot en infekterad realism.
med tröjärmen torkar jag kinden.
men tröjan är för blöt och kinden för krävande.

det är bra med regn, brukar du säga.
då blir gräset grönt fortare.
gräset är inte som jag.
jag blir inte grönare av regnet.
jag blir bara blöt.

jag hade kunnat springa.
då hade jag sluppit frysa.
men jag går.
gatlyktornas ljus blir till fallande regndroppar.
allt suddas ut, precis som din akvarellmålning.
för att havet ska bli levande måste man använda mycket vatten.
så sade du och doppade penseln i syltburken med grådaskigt vatten.
du drog med penseln och ville att jag skulle säga att du målade precis som William Turner.

men ditt hav klarade inte av din pensel.
(Turners fiskare kunde inte hitta dit).

en sprudlande människa möter mig.
hasselnötsögon som värmer upp en kubikmeter av höstmörker.
ögon är det svåraste brukar du säga.
de tar mer energi än de ger.
jag önskar att du hade sett mina ögon.
att du hade gjort dem tvådimensionella och dina för alltid.

jag längtar inomhusvärmen och tjocksockarna.
men där jag är finns bara svart vatten.
och det enda realistiska i stunden är Turners ljus.
famlande efter sanning och upprättelse.
en liten kropp mot det hårda regnet.
en torr båt på en för länge sedan svalnande målning.

och du och jag.
vad trodde vi egentligen?
att en fiskare skulle lyckas med det vi förvägrats och missunnats.

i regnet faller min kropp mot ditt hav.