i spegelns fläckar som rimfrost

ser jag oss bara diffust nu

och hur vi föll raka vägen ned

från stjärnkonstellationen

du sade dig se ta form

över min skuldra

där du nog en gång

slickade hungrigt

och jag har rört mig mellan

monumenten av vad som var

när vi var nu och med andra, men

när högalidskyrkans toppar

glänser mig i ögonen

kan det fortfarande göra ont

att tiden inte frös när

vi var lyckligast