som motgift ska motverka
smittar dina andetag, lika enkelt som de når mig
fäster sina onda tentakler över min själ
raserar och raderar ur mina fina minnen
plockar fram det jag vill glömma
och raserar vad jag önskar drömma

som ett hot greppas jag av din starka hand
att sätta mig på plats med den
att få mig att förstå, du bestämmer
..jag följer
som en färdigblommad maskros
när en mun sakta flåsar bort dess frö över ängen
så splittrar du mig med de där andetagen
som flåsar bestämt tätt intill mitt öra
det är du som avgör
du bestämmer

När andetagen bleknar ut i tysta vanliga
då är det över
och svart blir vitt
lika snabbt som en hostning bryter tystnad
sakta backar du, som alltid
distansen är viktig, när du markerat ditt revir
reviret i mitt huvud, som raserade
raserade det jag byggt upp
från förra gången
och gången dessförinnan

byggstenar som till en början var av stål
byggd av en uppfostran som härdat mig
du gjorde stål lika skört som korthus
en byggsten felplacerad
och allt raserar
frustrationen över korthuset
ej jämförbart med frustrationen över mitt
det som var mitt i mig, den lyckan jag trodde du gav
när inte blicken du fäste i mig var svart
när inte greppen som greppade om mig smärtade
när inte andetagen du flåsade i mig, tog bort allt

då var blickarna du gav, flackande blyga
och att vara gammal, var att vara ung igen
du gav när inget mer fanns att hämta
trott av mig
greppade mig, gjorde du ömt
som när man vet att rosens taggar sticker
om du inte är varsam
så rörde du vid mig
dina andetag var kittlande
gav visdom om att du fanns nära
när jag sov
vid din sida, alltid

som svart blir vitt, ja så fort
och du låter allt ses i svart
av de små fotsteg jag tog i fel spår
som du såg
som du såg fel
som du aldrig kunde ta

så är jag ändå inte rädd att du ska ta allt
ta mitt liv
ta det jag är
för det är jag ändå inte mer
för du var allt
och jag gav allt
och när jag trodde VI var allt
då gav jag dig allt jag är
så vem är jag nu, när du hade allt
men tog allt
och förstörde, med dina
kalla
dödande
andetag