När dagen börjar skymma,
Och mörkret faller på.
När tystnaden har lagt sig
Jag tassar lätt på tå.

Jag släcker några lampor
Och låter nå´n stå på,
Då kanske att Du vänder
Och låter mig få gå.

Men Du är inte dum Du,
Du vet att jag är här.
Här i min trygga boning
Som varit mig så kär.

Du knackar aldrig på,
Du bara finns här inne.
Du bryr dig aldrig om,
Hur jag känner i mitt sinne.
I köket, och i soffan i sängen och i bilen,
Ja, vart än jag mig befinner.
Så vet jag att Du aldrig,
Tyvärr, från mig försvinner.

Jag trodde i min enfald att jag bland mina vänner,
Kunde tala om Dig öppet,
Och berätta vad jag känner.
Men tyvärr, allt blir ej vad man vill tro,,
så jag får släppa taget, och låta allt bero.

Du finns alltid vid min sida,
Varför kan Du inte gå?
Låta mig få slippa lida,
Varför gör Du inte så?

Jag känner din närhet i allt vad jag gör.
Om Du vore min vän,
Du skulle tänka dig för.

Om Du vore min vän,
Du borde ha sagt mig ditt namn.
Du kunde ha hållit mig hårt,
hårt i din famn.

Men nu vet jag vem Du är,
Och varför Du gör mig det här.
Du är Ångesten, den svarta och grymma.
Och jag har ännu inte orken,
eller modet att rymma.

Ändå vill jag nå´n gång våga hoppas,
att Du självmant ger dig av.
Och låter mig få slippa,
vara din eviga slav.