Det hade blivit mörkt ute. Hon satt där på kaféet, intill ett av de stora fönstren och utifrån såg det mest ut som ett skyltfönster. Hon hade lagt benen i kors och på ena foten dinglade hon med skon nonchalant. Hakan vilade i handen och hon tittade förstrött på i sin egen spegelreflex i glasrutan.

- Jag har konverterat till narcissismen, tänkte hon halvhögt och skänkte Woody Allen en tanke.

På bordet stod en stor kopp te och bredvid låg en sån där stenhård italiensk nötbiscotti. Omöjliga att bita i såvida man inte omsorgsfullt doppar dem i något hett. Men de är knappt ätbara ens då. I andra handen lekte hon nervöst med en dåligt vässad blyertspenna, vältuggad i ena änden och utan att ens dra ett streck med den. Inspirationen tröt. Det var därför hon satt där. Intrycksinsamling, kallade hon det. Metodiskt ansträngde hon alla sinnen, ett efter ett, för att notera intrycken. Först luktsinnet.

En slags mix av kvällslukt och kaffearom fyllde rummet. Antagligen berodde det på att hon satt alldeles för nära entrédörren. Varje gång någon klev in eller ut på kaféet svepte kall stadskvällslukt in. Och kaffearomen ut. Därmed hade hon klarat av luktsinnet.  
Hon hade alltid tyckt att det varit obehagligt att bära nylonstrumpor. Och även om hon vant sig i vuxen ålder så hade hon fortfarande svårt att röra sina egna nylonstrumpsbeklädda ben. Hon bar svarta just i kväll. Känslan var påtagligt obehaglig när hon kände efter.

Hon fortsatte sin introverta intrycksresa. Hörseln. Bortsett från att hon förstrött följde ett fullkomligt ointressant samtal mellan två väninnor vid bordet intill henne, så hördes det inte så mycket mer ljud i lokalen. Lite porslinsslammer från köket men knappt märkbart. Däremot blev hon medveten om övergångsstället utanför kaféet. Ett ihärdigt smattrande trängde igenom allt och ju mer hon försökte "tänka bort" ljudet desto intensivare blev det.

Hon antecknade på servetten. De blyertsgrå bokstäverna skrapade hål i pappret och det blev nästan oläsbart. Hon bannade sig själv för att hon glömt sitt fickblock hemma. Ett ihopvikt A4 med information från dagis låg i handväskan och kom väl till pass. Baksidan var alldeles vit och fläckfri. Inget om några kvarglömda kläder eller att det är dags att tänka på galonbyxor och mössor. Hon skrev. Nästa sinnesintryck måste bli.. låt se.. lukt, känsel, hörseln.. smaken! Hon tog en klunk av sitt avsvalnade te och insåg att det inte smakade ett enda dugg. Pennan lossnade ur fingergreppet och ramlade ner på bordet. Den fick ligga. Vad smakar avmätta ord egentligen? Biscottin kom till pass, men med detsamma kände hon igen besvikelsen av dammig nötsmak. Blaskigt te och en dammig stenkaka skapar knappast några kulinariska tonsättningar... tänkte hon och insåg att inspirationen bara gled längre och längre bort ifrån henne. Skit samma i smaken. Hon hade medvetet sparat synintrycken till sist.

Kaféet låg mitt i city, om än lite undanskymt bakom det stora metropoltorget. Det passade henne. Här skulle hon aldrig riskera att möta någon för att tvingas artigt konversera om fullkomligt ointressanta saker. På vägen hit hade hon noterat att det var ett myller av folk på trottoarerna, mer än vanligt, och det kändes som om folkmassan gick emot henne. Eller hon emot strömmen. Det var som om hon var bortom tiden, bortom hetsen, bortom samhörigheten i detta lämmeltåg. Hon hade tagit sikte på skylten ovanför budgethotellet och med blicken fjärmad från sin omedelbara närhet tvingade hon på så vis alla andra att vika undan för henne. En taktik hon lärt sig tidigt som nyinflyttad i storstan.

Först hade hon tänkt vippa in på en bar. Det kändes som en naturlig mordmiljö. Men nu satt hon på kaféet, med en kallnad kopp te och en oätbar italiensk nötkaka. Den såg onekligen god ut. Irriterad tog hon upp pennan från bordet och knackade den tuggade änden mot bordsskivan. Hon gillade inte att tappa fokus. Men tankarna fladdrade iväg.

- Synintryck, påminde hon sig själv tillräckligt högt för att kvinnorna vid grannbordet skulle titta frågande på henne.

Hon struntade i dem och fäste blicken på sin spegelbild. Ögonbrynen måste ansas. Hon la också märke till att ögonlocken blivit tyngre och hon såg betydligt äldre ut än hon egentligen var. Plötsligt blev hon avbruten i sin betraktelse.

En äldre man kom fram till hennes bord, iklädd en sliten rock, ordentligt knäppt ända upp i halsen och av stadskvällslukten att döma kom han direkt utifrån. Hon hade inte märkt hans entré. På övertydlig engelska och med indisk brytning bad han om pengar. Hon hade blivit så överraskad i sina tankegångar att hon blev stum ett par sekunder för länge, tillräckligt länge för att mannen, angelägen om att hon skulle förstå hans vädjan, upprepade sin fråga. Snabbt krafsade hon åt sig vad som fanns i myntfacket. Han bugade och försvann fram till disken för att köpa sig en kopp kaffe.

- Han kanske kan dö...?! for en inspirationstanke genom huvudet.

- Av en nötkaka, log hon ironiskt.

Hon fäste blicken i intet. Försökte förtränga alla andra intryck för att bara notera synintryck. Hon registrerade möblemanget i lokalen. Nygjorda "gamla" saker med färdig patina. Patetiskt. Själv hade hon en rätt god känsla för antikviteter och hatade den lyckligtvis numera avmattade trenden med fabricerad kolonialt allmoge i brunbets. Hon skrev ner det på pappret. " ...patina"... Det ordet fastnade hon för. Varför använder jag inte det oftare? frågade hon sig.

Slutligen blev det några ord. En halvtrasig servett och ett återanvänt A4-ark. Teet uppdrucket men kakan... ja, den förblev mumifierad. Stödorden på pappren skulle förhoppningsvis inspirera henne till en deckarroman. Och allt skulle naturligtvis sluta med ond bråd död. Hon reste sig för att gå. Utanför var det nattsvart bortsett neonskyltarnas kulörta budskap. Folkmassan hade skingrats och det luktade kallt. Och den indiske tiggaren levde ovetande vidare om sitt skönlitterära öde.