Jag har aldrig någonsin varit någon direkt finsmakare av den ädla drycken Whisky. En tjock, gul vätska som bränner sönder gommen. Jag har alltid tyckt att det smakar rävpiss för att inte tala om vilken otrolig baksmälla sedan. Givetvis har det att göra med hur mycket man trycker i sig men är man född och fostrad i Norrland så är man.

Min Make däremot får alltid något drömskt i blicken när han talar om Whisky. Han kan i timmar sitta och tala om olika årgångar, lagringssätt och fat. Jag visar mitt intresse genom nickningar på de rätta ställena och ett leende här och var. Det hela handlar tydligen om en massa munkar som inte hade annat att göra än att bränna hemkört. Keltiska munkar, missionerande munkar och smuggel munkar...

Jag vann en tävling en gång för en massa herrans år sedan. En bål gjord på en häxblandning av allt i spritväg man kan tänka. Jag vann den tävlingen för jag var den ända som kunde urskilja att det var Whisky där i. Det smakade shit.

- Skulle Du bara smaka en riktigt god Malt Whisky skulle du bli fast, brukade min Kära Blivande Make säga.

Sedan är han igång igen och rabblar alla olika Whiskysorter han kan komma på. Jag ler, nickar och funderar på den nya string bindan. Kan den verkligen fungera?

Så bar det en vacker dag av till Söderhavet och den gudomligt romantiskt vackra ön Bali. Där skulle vi tillbringa 3 underbart härliga veckor tillsammans och som om det inte skulle var nog, där skulle vi gifta oss. Barfota, på stranden och i solnedgången.

När vi installerat oss i den Indonesiska Bungalowen står Min Blivande Make och hoppar av upphetsning. Jag tror minst att han har köpt en diamant ring i bröllopspresent eller har tänkt ta ut bröllopsnatten i förskott. Så var inte fallet. Det visade sig att på Bangkoks flygplats var det julafton. Medan jag smög omkring bland parfym avdelningen, öppnade Min Blivande Make nästan julklappar. På Whisky avdelningen.

- Sätt dig här på balkongen så ska du få smaka på en riktig Whisky. En upplevelse du sent ska glömma. Här har jag köpt en Glenmorangie, 18 år och den ska vi dricka med andakt.

Jag var mäkta imponerad. Varken ring eller påsättning. Under en oförstående andmäktig ritual fick jag en millimeter gul vätska längst ner i glaset. Jag höll glaset mot lampan för att förvissa mig om att det alls var något däri. Vi skålade, tittade varandra djupt i ögonen och jag kastade huvudet bakåt och svepte rubbet. Leende förväntade jag mig en månskenskyss men möttes av ett förvånat uttryck i Min Blivande Makens ansikte. Genast började långa urtråkiga förmaningar och lektioner om hur livets ädla dryck skulle drickas. Själv fick jag något fjärran i blicken och funderade hur klänningen skulle bli veckfri inför den stora dagen därpå.

Så äntligen skulle vi ut och äta middag och Min Käre Blivande Make hoppade i duschen. Innan hade han varit så vänlig och fyllt på mitt glas. Millimeterrättvist och i stort sett obefintligt. Flaskan hade ordentligt fått korken i halsen och sedan blivit nerstoppad i den fina förpackningen och ställd längst in i garderoben.

Jag svepte snabbt Whiskyn och tyckte mig minnas några sanningens ord om att man bara skulle smutta. Det smakade inte alls så illa som jag tyckt tidigare och jag reste mig för att fylla glaset igen. Så snål som Min Blivande Make var, var då rakt inte jag. Mer än halva glaset med Whisky så slapp man ju springa flera gånger. Det blev roligare och roligare att sitta där på balkongen alldeles ensam. Jag pratade en del med den inhemska befolkningen utan att de förstod ett ord av vad jag sa. Det blev dessutom jobbigt att springa fram och tillbaka hela tiden för att hämta flaskan. Den fick stå kvar på bordet.

När Min Blivande Make duschat färdigt var jag rusigt lycklig. Detta var livets vatten, denna ädla dryck. Gudomligt smakfull som gjorde gott både för gom och själ. Den halvfulla flaskan åkte med en smäll rakt ner i Min Blivande Makes resväska. Den som hade ett hänglås.

Som tur var så glömde Min Blivande Make alltsammans när vi väl kom på restaurangen. Anledning kan ju ha varit jag, som pratade hela tiden och oavbrutet. Whiskyn hade på något vis sjunkit in i min själ och gjort mig mer öppensinnad. Helt plötsligt var jag tydligen lesbisk.

- Ja men, sa jag till Min Kära Blivande Make. Hur kan man egentligen veta att man inte är lesbisk? Jag menar när man aldrig ens har provat? Jag kanske är lesbisk utan att jag vet om det! Du kanske också är lesbisk för du har ju inte heller provat.

- Snälla lilla gumman, säger då Min Förstående Blivande Make. Visst ska vi gifta oss imorron?

Sedan den dagen innan vårt bröllop har min Make aldrig mer frågat om jag vill ha en liten Whisky. Det tycker jag är konstigt för jag tyckte att det var riktigt gott.