Det är som att springa, springa, springa och springa. Man vrickar såklart fötterna, en massa gånger, fast det går inte att sluta springa ändå. Ungefär som när man drömmer.
Mardrömmar.
Det går lixom inte riktigt att stanna.
Simone springer hon med, utan att vricka fötterna den här gången, med salta vattenklumpar svidandes bakom ögonlocken. Hon känner sig tjock i halsen, och tröjan kliar mot den stresshårda nacken och de axellånga mörka hårstråna. Allting finns i hennes huvud, hon vet hur hon ska ta sig här ifrån, hur hon ska springa till stationen och invänta första bästa tåg. Hon ska inte hoppa framför och låta sig strimlas, nej, sånt är hon för svag för. Eller för stark. Hon tänker bara åka där ifrån, det spelar ingen roll att hon inte har några pengar, man kan gömma sig på toaletten tills man kommer fram, det har hon både sett och hört.
På tåget ska hon sitta och glo ut genom fönstret, höra regnet smattra mot rutan samtidigt som hon färdas i hur-många-kilometer-som-helst i timmen bort från det mesta. På tåget ska hon sitta och nervöst pilla sig i håret, på läppen, på örat, på dom för små byxorna. Utan att egentligen ha något att vara nervös för.
När hon springer så minns hon, och vet vart hon måste åka.
Tillbaka.
Hon ska åka tillbaka, hon måste bara minnas, hon försöker minnas, och hon minns. Hon minns fukten i luften, den långa gatan med matta lyktor som tände upp den mörka kvällen, den lilla väskan som skavde mot dom kalla fingrarna, och framförallt, så minns hon henne. Som hon måste tillbaka till.
Så när tåget rullar in på stationen kliver hon på en linje, som inte går till ingenstans som hon först tänkt, som tänker föra henne upp till det kalla Värmland där frosten hänger på löven och på tungan.
Det var ett år sen dom sist pratat med varandra, och Simone visste att hon säkert var glömd sedan länge. Men Simone kan inte glömma. Hur fan skulle hon kunna det? Simone glömmer inte den som var ens bästa vän sen man var hur-liten-som-helst.
Hon försöker komma på vilka ord som ska få yttras från hennes läppar, vilka ord som ska kunna förklara allt. Varför hon försvann. Varför hon kom tillbaka.
Väl på tåget, hennes fötter uppslängda på sätet mittemot. Det där med att gömma sig på toaletten hade hon glömt, men hittade några pengar i fickan som hon hoppades skulle räcka för att ta sig bort. För att ta sig dit. Packning hade hon helt förträngt, och varför skulle det behövas, när allt hon ville var att få träffa den person som i så många år hållt henne vid liv.


Det var Simone som satt framför mig på tåget igår, som grät. Hulkade, odlade mörka ränder från ögonen ner på kinderna. Jag kunde höra hennes viskningar om den hon älskade med hörlurarna mot tinningarna och öronen.
Jag fick aldrig lära känna henne.
Fast jag älskar henne ändå.