Träden har öron, stenarna andedräkt
Allt är släkt
i min trädgård, i min paviljong
Det är god utsikt över vidderna, från min balkong.

Jag flyger med ett sprättat brev om hösten
över vidderna, i sliten lånad särk
en enda skördetid och ryggskottstid,
potatisskördarvärk.

Bygderna ropar efter boende, som verkligen vågar bo
Invid busshållplatserna, tänks migrationen
en färd vidare, mot den enda egentliga slutstationen.

Jag skriver, även mina rader når nog punkt
en dag, när bläcket och blodet sinar
en maläten poet ligger på båren då,
minns och grinar.

Träden har öron, stenarna tysta ljud
Datorn har ett kortvarigt, osäkert minne
Det är kallt och mörkt därute, liksom
i poetens sinne.

Skithuspoeternas kval, är vad som återstår
när allting annat lämnat in och dött
mannen på britsen, påtagligt avslappnad,
har taggat ned och dött.