Undrar om du gjort det som du sade att du skulle...



Stannat upp i nuet
sökt efter din trygghet

den som smugit undan
med tysta steg
för att leka kuragömma

efter att ha blivit
tagen för given.




Undrande över hur lång tid det skulle ta...



Innan du märkte
den tomma platsen

där inget längre satt kvar
och vågat gå efter
i jakt på det du förlorat

inuti dig själv
bortglömt och förbisett.






Orden var din styrka, men att få saker att ske...



Det var en annan sak
som krävde mer av dig

än du orkade/kunde/ville ge
och lät det rinna undan
med tiden som obönhörligt gick

tills inget val fanns kvar
och du fick vila.





Ansvaret försvann med tidens tand...




För den som väntat ut
valt att ej agera

men vi som stannat kvar
och sett det gradvisa
förfallet under oss

vi bygger upp på nytt
med trötta händer.



Trötta på att bära upp din tyngd...





De stunder då du sagt
att benen inte bar

då du legat tungt
i mina händer
väntat på en lösning

som jag inte kunde ge
utan ditt godkännande.





Dina slutna läppar och blundande ögon sade mig allt...