Det sitter en man på en sten och försöker glömma.
Förbi åker en buss med en flicka som passagerare. Hon ser mannen, vet inte vad han tänker på, inte heller vad han gjort.
Hon är ovissheten själv, dock vet hon att han måste glömma.
Han sitter på en sten för han har gjort något hemskt.
Bussen fortsätter köra med flickan ombord. Mannen sitter kanske kvar där än och tänker.
Kanske försvann han samtidigt som bussen.
Ingen vet, och allra minst flickan.
Men en sak vet hon, han måste glömma. Hur svårt eller lätt det blir, det vet ingen. Men mannen på stenen måste glömma!
Han har inget rent samvete. Det han har gjort går inte att göra ogjort.
Men glömma får man, och vi förlåter.
Flickans buss åker vidare, och nu springer mannen.
Dock vet varken bussens chaufför det, eller flickan på bussen. Ingen vet vad som kommer ske.
Mannen springer fort nu. Han är rädd för något.
För vad? Det är det ingen som vet, inte ens mannen.
Nu är bussen vid krönet, en bit från stenen.
Men ändå alldeles för nära mannen.
Det var inte meningen.

Där ligger mannen som försökte glömma.
Där ligger flickan som inget förstod.
Bussen står så oskyldigt på lut, ingen vet vad som skedde.
Man vill inte veta och glömmer dagen så fort.