Det hade varit en otrolig dag, men trots alla de gratulationer, kramar och leende jag fått under dagen kunde jag Inte för en sekund glömma de som jag Inte fått. Och det får mig att undra

Kommer vi någonsin att bli glada och nöjda över det, vi faktiskt fått, eller kommer vi alltid att vara besatta över det, vi Inte fått?

Om man får en ros, undrar man direkt varför man inte fått tre, kanske inte just i stunden men i veckor efter så kommer vi säkerligen att gräma oss över det.

Varför kan vi aldrig vara nöjda med det vi har?

Och varför säger vi hela tiden att vi hatar smärta när det mer än 50 procent av fallen är VI själva skapar den....

Kommer vi någonsin över vår självskapta självdestruktion?

När det hela tiden är Vi som klagar över oss själva

 när Vi är våra egna värsta kritiker!

Kanske var det inte Den där killen som gjorde det

Kanske var det inte de där två rosorna som fattades

och Kanske var det inte något de andra gjort eller inte gjort

Kanske var det bara vi som letade efter smärtan, det där beviset på att vi faktiskt lever. Så jag undrar

I en värld där all sorts lycka tycks går över på en sekund

och Alltid känns som en dröm om en myt om något så bissart som, lycka.

Hur ska vi då någonsin klara oss?