När månen står i zenit

o dagen sakta flyr

då vaknar Mörkrets Furste

så bräcklig o obskyr

han ligger där o blinkar

uti sin sarkofag

anemisk o blasfemisk

o ynklig tärd o svag

han vacklar ur sin krypta

o lyfter sin kaftan

med stora vida gester

han fladdrar in mot stan

beger sig sen till gränden

bland byken o patrask

för att få suga musten

ur frillor o ur fnask

När månen börjar dala

o dagen sakta gryr

då visar Mörkrets Furste

sitt vita garnityr

han charmar o duperar

med djävulskt tålamod

så hungrig o begiven

på läckert männskoblod

men ack han mötte ödet

i nattens sista stund

ty där kom kloka Brita

så vällustig o rund

hon lät sig inte luras

av furstens simpla trix

nej höjde så förslagen

sitt blanka krucifix

O fursten föll i gatan

så omtöcknad o yr

men Brita hon sa attans

vilken enfaldig vampyr