Han sitter på den hårda asfalten och tittar på folket som jäktar förbi. Ingen lägger märke till honom, han existerar inte för dem i deras värld. De få som ibland sneglar mot honom tittar bort lika snabbt igen, precis som de inte sett någonting.
Han sluter sina ögon och känner vinden piska mot sin nakna hud. Eller är det verkligen vind? Det kanske är människornas tankar, de som inte ser honom, om saker som honom. Tankarna de inte vet att de tänker, precis som de tittar på honom men inte ser honom, de tankarna kryper ut genom deras näsor och som en vind piskar honom i ansiktet. Kanske. Precis som ord och slag kan såra. Kanske…
Vem vet? Inte han iaf, han vet ingenting. Han vet inte ens vem han själv är längre, eller vem han varit. Vart kommer han ifrån? Hur hamnade han här? För honom finns ingenting längre, bara en ekande tomhet.
Han brukar leka en lek för att få natt att bli dag, och dag att bli natt snabbare. En lek som han brukar kalla ”Sin Värld”. En lek där han bestämmer, där han bestämmer alla regler, där han sover på en stor mjuk säng istället för på en kartongbit, där han aldrig går hungrig i en värld där alla skulle se honom.
Han gillar den leken. Den får honom att känna sig bättre till mods och tiden att gå fortare. För han har ju inte precis någon annat att göra eller tider att passa. De enda kraven är att inte höras när han letar mat och saker, eller synas och förstöra bilden av de andras fantasi värld.
Inte synas, inte höras. Inte synas, inte höras.