Vi går genom parken.
Vi har ingen aning om vart vi ska.
Men det är okej för mig.
Du om nån skulle få gå vilse med mig.
Du höll i min hand, den var fuktig av svett och varm som din tunga,
men det gjorde inget för det var lycka för mig just då.

Snöflingor krossades som hjärtan mot din hud,
och jag kunde knappt urskilja dina blöta ögon.
Men jag hade inte hjärta att torka av dina våta kinder
för du var så vacker just då.
Är det ett av dina problem?

På taken sitter skatorna och tittar ner på oss två.
Vi går på tomma gator som var gjorda för oss.
Jag har ont i mina ben, men du har ont i hela dig.
Så jag lyfter upp dig på svaga armar. \"Du måste stå\".
Mot horisonten.

Promenerade bort från trafiken och
människor som aldrig skulle förstå.
Och en parkbänk där och en kasse skit där.
Det är så det kan gå. Men jag kan följa dig.

Du pekade på en grupp nakna ungdomar vid rådhuset.
Dem rökte på något olagligt och du frågade mig: Är det där fel?
Jag mimade ett: Förlåt älskling jag ska följa med dig i varje steg.
Men du släppte taget och sa: det är så varmt jag tror att jag ska gå hem.
För det fanns inget vi.

Jag är förlorad.
Du var vunnen.
Men priset var för högt.
Så jag kunde inte ta emot det.
Det var en sådan dag. Sådan dag.