Natten är stillsamt lugn
och tyst
men inte jag

Ännu en dag
är förbi
och jag ser tillbaka
på allt jag drömt om
som inte kunde bli

Du tog ett steg fram
och jag två tillbaka
fram steg en del av dig
som lockade, pockade
men också skrämde mig

De steg
vilka borde fört oss samman
var de steg som skiljde oss åt

Ty det som fick dig att skratta
var oftast något som fick mig
till att falla i gråt

tyst inom
alldeles efteråt

Attraktionen
var ömsesidig
mellan oss
men det som attraherade
var för dig ej detsamma
som lockade mig

I en annan tid
kanske
men nu är ändå nu
och du kan inte vara
någon annan än den du är

och så heller inte jag

Likväl det någonstans
inom mig finns begär
och tillika smärtsam saknad

efter det du
jag såg i dig

Det du som inte kunde bli
ämnad för mig

förrän efteråt
när du skrattat ut
och jag fallit i gråt

när allt redan var slut

En omöjlig situation
i en intet annat än
en likförbannat
oundviklig chimär relation

Mörkret
stjärnklart
omsluter mina tankar
med den obesvarade
alltför välbevarade undran

Varför?