Hon vaknade med ett ryck och kastade en hastig blick på klockan som hängde på väggen. Det kunde inte vara möjligt. Hon kisade lite med ögonen för att se bättre. Kunde klockan verkligen vara 1800 redan. Hon kastade sig upp ur sängen och var nära att snubbla på mattans kant. Minsann hade hon inte försovit sig. En oskyldig liten lur var alltså nära att förstöra hela festen.

En snabb blick i spegeln sa att den timslånga håruppsättningen var oförstörd. Hon fäste ett silverspänne med röda diamanter i form av en fjäril mitt bak. En slinga på var sida av kinden, blöttes, rullade snabbt upp runt fingret och knäppte fast med var sin klämma. Det blir fina skruvar, tänkte hon och fixerade med hårspray.

Jag börjar verkligen se gammal ut, tänker hon och bättrade på ögonskuggan. Läpparna putade och ett stift som följde med en tidskrift gav dess glans. De stora glittrande örhängena hade några år på nacken men de fick duga i kväll.

Klänningen var klarröd, lång och med tunna axelband. Hon snurrade ett varv och den vidgade sig som en blomma. Hon skrattade. När hon såg klänningen i postorderkatalogen hade hon först tyckt att den var lite vågad. Den var lite väl urringad men Calle hade alltid sagt att hon hade fina behag. Själv föredrog hon att kalla dem bröst. Nu för tiden hängde de en aning men de hade fyllt sitt syfte.

Hon suckade och gick fram till fönstret. Den röda gardinkappan med guldstjärnor hade hon själv sytt en gång i tiden. Hon rätade till bandet och tittade ut över gårdsplanen. Snön gnistrade och någon enstaka raket lyste upp himlavalvet. Hon tände julstjärnan i fönstret och gick in i köket.

Vad kunde ta honom så lång tid? Det var ett bra tag sedan hon skickade iväg Calle för att köpa tonic till drinkarna.

Allt var förberett in i minsta detalj. Förrätten stod färdig i små skålar på en bricka i kylskåpet. Till och med den dekorativa räkan hade hon hängt på var skåls kant. Hon satte på ugnen och ställde in gratängen. Den skulle bara värmas. Det kallskurna var redan upplagt som fina rosor på en stor silverbricka.

Hon tog ut det mousserande vita vinet ur kylen och började hälla upp välkomstdrinken. I varje glas la hon en fryst jordgubbe. Tolv jordgubbar. Tolv stycken skulle de bli allt som allt. Det var samma gäster sedan urminnes tider. Det var tradition.

En snabb blick på klockan visade att gästerna snart skulle anlända. Hon gick fram till stereon och valde med omsorg musik. Lagom lugn musik så alla skulle kunna småprata med varandra. Fram mot kvällen blev det alltid lite mer fart och dans. Åh vad hon älskade att dansa. Hon kunde inte låta bli att snurrade ett varv och klänningen gled så följsamt perfekt i dansen.

Varför kommer han inte, tänker hon och tände den stora kandelabern på det dukade bordet. Hon strök med handen över ett osynligt veck på den vita linneduken. Servetterna var omsorgsfullt vikt och satt rätt i varje kristallglas. Silverbesticken glänste och låg i ordning på sin plats. Hon vred lite på huvudet och la skeden millimetervist rakare. Ett steg bakåt skådade hon dukningen och log. Perfekt.

Hon öppnade balkongdörren för att släppa in lite frisk luft. Det smällde några fler raketer nu. Hon hörde en bil komma och såg att det var Calle. Hon ställde sig på tå och vinkade välkomnande. Hon kunde knappt bärga sig av förväntan vad han skulle tycka om hennes utmanande klänning. Med händerna strök hon sina höfter, petade in BH-bandet och kände att spännet satt på sin plats i håret

Plötsligt ringde det på dörren. Är det låst hann hon tänka innan hon snubblade på tröskeln till balkongen och föll handlöst i golvet.

- Kära Fru Andersson, vad är det som har hänt? Har du slagit dig illa? Du förstår, det är mitt i natten nu och du ska ligga i sängen och sova.

- Men jag väntar på Calle och vi ska ha middagsgäster.

- Snälla Fru Andersson. Det var 5 år sedan Calle dog. Nu hjälper vi dig till sängen så ska du få en tablett och av med den här gräsligt röda klänningen.

Tidsstilla var äldreboendet där hon låg i sin säng och kramade det svart/vita porträttet hårt. Taket skimrade i regnbågens alla färger och utanför smällde nyårsraketer. Den röda klänningen hade hon fortfarande på sig trots flitiga övertalningars försök.

-Gott Nytt År Min Calle, säger hon och kysser fotografiet. Nästa år ska du allt få se mig dansa.