Jag bad dig att vänta - absolut - sedan gick du. Och jag kommer fortsätta att förlora dig, om vi inte vågar lita på varandra. Jag har velat hålla om dig hela livet, men dina silkestyger fladdrar alltför flyktigt i vinden och det förgiftade såret smärtar mig än. Lyckliga ögonblick kanske aldrig existerade, vet inte vad jag ska tro när mina erfarenheter bleknar.

Jag orkar snart inte höra ditt sörjande längre, du bär runt på dina olyckor lika omsorgsfullt som man gör med ett spädbarn. Du är värd mer än så. Tro mig. Och du upplever världen på samma sätt som jag gör. Perceptionsseende. Vi kan tillsammans foga ihop fragmenten av allt kluvet. Jag har sparat alla ögonblick, förvarat dem i gryningens dimdroppar, där kommer du finna vartenda ett, jag lovar.

Du är som ett barn; vill visa och se, vill måla upp händelser och andra dimensioner med grälla färger. Hör enbart toner i dur och du talar allena med stavelser som dansar fram likt väna skogsrån. Dessa försvinner sedan mellan granarna och vita slöjor. Du kommer aldrig vilja förstå makten med massiva ord. Hur de vrider om vårt förstånd och låter oss ta del av våra förfäders lärdomar; reflektioner som odödliggjorts med tryckkonsten. Vi borde tatuera våra kroppar med denna historia, för att påminna oss om att vi inte kan undkomma dess konsekvenser.

Ord har skadat oss många gånger, min vän, ändå låter du de styra din värld. Elementens samverkande kraft är mer tillitsfull. Och jag tror att den frusna orkestern kan vägleda oss över det lockande och förbjudna, förbi nåltänder som biter våra hälar och klor rinnande av förbittrad vrede. Man urskiljer det betydelsefulla med slutna ögonlock och fångar på så sätt varje enskild gryning; inre bilder blir tydligare än en verklighet; precis som alla koagulerade skeenden framträder efter en viss tid i mörker, en stund i tårvätskan.

Du påminde mig för länge sedan, att jag gör det svårt. Du å andra sidan ser världen selektivt ur motsatt perspektiv. Jag förstår inte hur du vågar sätta foten i marken, då du inte vill se skillnaden mellan sand och kvicksand. Och tänk alla gånger du vaxat dina vingar för att flyga rätt in i solen. Värmen är ljuvlig tills den bränner dig, min vän. Du störtar mot jorden lika ofta som jag punkterar hjärtat med eget svärd.

Vi lever efter egen förmåga och lyder våra personliga sanningar, jag förstår vad du menar. När jag försöker blåsa bort skuggorna av glupska troll, fyller du i deras silhuetter. Men giftet är slut nu, tro mig. Ormen ömsade skinn och blev något annat, det är borta nu, den kan inte skada dig mer, även om foten dunkar än. Jag faller, det är sant, men jag håller fast vid en förtröstan till framtiden. Det är min uppgift, jag gör det för hennes skull.

Jag minns.  En skönmålande hantering av vissna blommor, av fallna löv och förrådande solar. Du skapade ett kollage av rastlösa nyanser som färglade våra liv; där varje mörk och ljus nyans var betydelsefull; hur vi levde i flödet och gav bort kärlek när vi tillsammans lyckades alstra den. Vi gav näring åt henne, det är sant, men ingen av oss begriper hur man vandrar obehindrat på ängar eller i skogar med harmonin. Jag hoppas du kommer ihåg och förstår varför vi inte klarade av att röra vid varandra utan att det slog gnistor. Friktionen blev för smärtsam, kontrasterna för stora. Det tillhör din karaktär att inte lära av misstag, så låt mig förklara-

Spara mig det... Man måste komma ihåg, människor förstår mer än det man hör att de säger. Så sluta aldrig ta in med alla sinnen. Du behöver göra det för att hon ska upptäcka det klarsynta i sitt sätt att leva. Handlingar gömmer varandra och det är inte upp till oss att avgöra vad som hamnar överst. För oss är det viktigt att tolka och föra det vidare.

Ett av dina ljus förintar så mycket av mitt mörker. Så berätta för mig också, när jag inte orkar ta emot. Jag vill kunna känna ditt leende i magen och höra dina steg genom tiden, men kroppen bara skakar. Jag försöker lita på dig igen och fixerar blicken framåt. Vet inte om jag vågar andas, vill inte överrösta alla spröda toner med min rädsla.

Vi gör vårt bästa, vi är ännu livets lärlingar. Snälla du, var inte ängslig. Jag behöver dig här uppe med tyngden av ord och riktning. Ta med dig dina gåvor, lämna inte delar av dig själv på vägen. Lyssna till musiken.

Jag har längtat tillbaks länge, även om jag anar hur det kommer att sluta. Man kan sväva utan att lämna marken och en dag måste vi ha lärt oss att samspela. Nu kommer gnistorna att sätta eld och någon av oss kommer fly bort igen. Men eftersom hennes hjärta slår som starkast när vi försöker, så går jag ändå. Lita på mig och vänd dig inte om.

Jag önskar att jag kunde svalka din oro med dimdroppar. Du suktar efter den hemlighetsfulla sjön och jag vill så gärna hjälpa dig att lyckas.

Vänd dig inte om.